Ät rätt för din blodgrupp?

När man varit med i den här branschen under ett antal år ser man att vissa trender kommer och går. De flesta trender innehåller väldigt lite substans och folk håller på så länge de orkar eller tills de inser att de faktiskt inte får några varaktiga hälsoförbättringar. En av de populära trenderna i dag är onekligen blodgruppsdiet. Teorin handlar om att din kost ska förändras utifrån din blodgrupp. Blodgrupp avgörs av variationer i ett litet protein som finns i blodet. Dessa variationer beror på olikheter i arvsanlag. Enligt förespråkarna för dessa dieter beror ens blodgrupp på vilken härstamning man har. Om man exempelvis härstammar från jägare och samlare har man en annan blodgrupp än om ens förfäder varit jordbrukare. Dessa skillnader ska sedan ge utslag på vilken kost som är bäst för just dig.

Det ligger en viss logik i att ättlingar till jordbrukare tål spannmål och högt kolhydratintag bättre än ättlingar till de som inte för så länge sedan har levt som jägare och samlare. Detta kan man se då man jämför diabetesrisk mellan exempelvis européer och den australienska urbefolkning aboriginer. Aboriginer har en mycket högre risk att utveckla diabetes och verkar vara mer känsliga för kolhydrater än européer. Så långt är allt rätt.

Enligt förespråkarna för blodgruppsdieter hänger blodgruppen ihop med om man härstammar från nomader, jägare eller jordbrukare. Dessa har historiskt levt på olika kost och därför ska kostråden skilja sig mellan blodgrupperna. Problemet är att blodgruppen inte talar om hur nära ens härstamning är från de ”ursprungliga grupperna”.

Våra skillnader i arvsanlag påverkar massor med saker förutom vilken blodgrupp vi tillhör. Hårfärg, hudfärg, ögonfärg, anlag för kondition, anlag för att bygga muskler, bryta ner laktos och hur vi bryter ner gifter och läkemedel skiljer sig mellan individer. När en ny människa bildas blandas anlagen från mor och far och här finns även en stor slumpfaktor med. Det går därför inte att säga direkt hur nära en härstamning är utifrån förekomst av olika blodgrupper. Dessutom finns det ingenting som kopplar ihop en blodgrupp med en särskild kost.

Trots att jag sågar dessa teorier jäms med fotknölarna kan vi inte förbise det faktum att folk som äter efter sin blodgrupp ofta känner att de mår bättre. Det intressanta i sammanhanget är att om man börjar äta efter fel blodgrupp mår man ofta också bättre – den gemensamma nämnaren är att läsk, godis, chips och skräpmat inte ingår som en rekommendation för någon av blodgrupperna. Jag tror att de förbättringar som en del upplever enbart beror på att de utesluter dålig mat. Är du inte ense med mig eller har du mer info kring detta ämne är du mer än välkommen att lämna kommentarer nedan!

Nu sitter jag på tåget på väg till Norrköping för ett föredrag om probiotika.

Diabetes av lightprodukter?

Debatten om huruvida light är bra eller inte har pågått i många långa år. Många är rädda för lightprodukter eftersom de oftast är sötade med kemiskt framställda sötningsmedel som inte förekommer i naturen. Det mest utskällda sötningsmedlet är tveklöst aspartam. Aspartamet har beskyllts för att orsaka cancer och att en av nedbrytningsprodukterna är det giftiga ämnet metanol (träsprit). Cancer verkar dock inte aspartam vara skyldig till och träsprit är faktiskt ett naturligt ämne som kroppen lätt bryter ner - om doserna är rimliga vill säga. Ett glas lightläsk ger faktiskt mycket mindre metanol än vad ett glas fruktjuice ger. Inga problem med andra ord.

Men vad vet vi om skadeeffekterna från aspartam? Det finns studier som tyder på ökad risk för depression och för tidig födsel. Det finns även rön som visar att aspartam försämrar inlärningsförmågan hos försöksdjur, men det gäller extremt höga doser.

På senare tid har det kommit en del undersökningar som på olika sätt kopplar konsumtion av lightprodukter till en ökad risk för diabetes typ II. Hypoteserna om varför har varit många och en är att lightprodukter ökar toleransen för söt smak och att man lättare får i sig dolda sockerkällor utan att reagera över att smaken är söt. Ett exempel är ”nyttigt” fullkornsbröd som är fullproppat med socker. Är man van vid söt smak kanske man inte reagerar över att det ”nyttiga” brödet också smakar sött?

Nu har en israelisk grupp kopplat konsumtionen av tre vanliga sötningsmedel (sukralos, aspartam och sackarin) till en försämrad glukostolerans, det vill säga en riskfaktor för diabetes typ II. Det intressanta med den här forskningen är att man har kopplat det till rubbningar i bakteriefloran. Denna koppling kan i sin tur vara mycket komplicerad. Kanske är det så att söt smak påverkar vårt immunsystem som i sin tur påverkar bakteriefloran? I så fall kanske dessa rön även gäller för naturliga sötningsmedel som exempelvis sockeralkoholer, ex. xylitol och sukrin?

Mina slutsatser är att detta är ett mycket intressant stöd för hur mycket bakteriefloran påverkar vår hälsa. Man vet ju sedan tidigare att bakterier spelar en roll i viktreglering och sockerkontroll. Detta understryker också att man inte bara kan äta lightprodukter istället för socker och komma undan med hälsan intakt, i alla fall inte om man är storkonsument. Viktigt är dock att poängtera att socker INTE är ett bättre alternativ än konstgjorda sötningsmedel. De negativa hälsoeffekterna av ett sockerintag är så många att man skulle behöva en hel bok för att få plats med dessa.

Avslutar med en bild från i fredags då vi avslutade kostrådgivarutbildningen i Göteborg:

GDA – till hjälp för konsumenter?

Har du hört talas om GDA? GDA står för Guideline Daily Amount (GDA), en märkning som förekommer på de flesta livsmedelsförpackningar och är framtaget som hjälp och vägledning för oss konsumenter. Eller så påstår man i alla fall från livsmedelsindustrins håll. Synar man GDA lite närmare i sömmarna kan man nästan tro att syftet är det motsatta – att förleda oss konsumenter för att få ganska dåliga produkter att se bättre ut.

Men vad är GDA?
GDA baseras på ett dagligt intag av 2000 kCal och på livsmedelsförpackningar anges hur stor del av GDA en portion utgör. På ett paket kakor kan man t.ex. finna att en kaka ger cirka 0,5 % av GDA. Och det kanske är bra information för konsumenten? Eller så förleds man att tro att en kaka inte är så farlig eftersom den endast utgör 1/200-del av dagens totala energibehov. Jag är rätt övertygad om det senare är sättet de flesta uppfattar det på. Industrikatalyserat självbedrägeri med andra ord.

Den skeva energifördelningen i GDA
GDA baseras inte endast på energiintag utan även på energifördelning. Energifördelning ryms inom näringsrekommendationerna, men även här törs man gissa på att vinstintresse har gått före verklig omtanke om konsumenten. När 100 % av GDA har nåtts har man fått i sig 50 gram protein, 270 gram kolhydrater och 70 gram fett. Att protein hamnar i botten är inget konstigt om det är vinstintresse som är syftet med märkningen. Protein är ofta en färskvara och det är dyrt. För konsumenten är det en förlust då protein, enligt många experter, är det näringsämne som mättar bäst per kalori. Något som förstås är angeläget då en stor del av befolkningen lider av övervikt. Kolhydrater finns det dock desto mer av. Kolhydrater anser jag inte behöver vara något negativt, men den typ av kolhydrater vi hittar i industrimat är med få undantag alltid raffinerade och därmed ohälsosamma och med låg mättnad. Alltså inget vi behöver uppmuntra konsumtion av.

GDA gillar socker
Det värsta med GDA är nog ändå att man indirekt ger ok för att konsumera stora mängder socker. När man når 100 % av GDA har man fått i sig 90 gram socker, det vill säga nästan dubbelt så mycket som protein.

Min slutsats blir att man försöker prångla ut mat med högt sockerinnehåll, lågt proteininnehåll och i övrigt lågt näringsinnehåll då inga vitaminer, mineraler eller andra näringsämnen ingår i GDA. En dag på 100 % av GDA motsvarar 10E% protein (precis på den undre gränsen av våra rekommendationer), 57E% kolhydrater och 33E% fett. Finns det verkligen ingen myndighet som kan sätta ner foten mot detta?